Lite klädsam angst gör ingen ledsen?

Det vilar ett romantiskt skimmer över sinnessjukdomar. Den tunna gränsen mellan galenskap och genialitet. Charcots uppvisningar av hysterikor på La Salpetriere. Det är skrämmande och fantasieggande på en och samma gång, något som de otaliga skräckfilmer som utspelar sig på mentalsjukhus kan vittna om.

Johann Goethe orsakade en epidemi av självmord runt om i Europa när Den unge Werthers lidanden trycktes i slutet av 1700-talet. Då, under romantiken, föddes myten om den lidande konstnären och det organiskt skapande geniet. Han återfinnes i rakt nedstigande led från Stagnelius, Baudelaire och Strindberg som sitter och skriver febrigt i det skumma skenet av fotogenlampan , med den absintgröna, brinnande ångesten som drivkraft. Det är en syn på konstnären som lever kvar än idag, i Jack Daniels-indränkta rockstjärnemyter och, inte minst, synen på psykiska funktionshinder. Alltför många gånger har jag mött uppfattningen att depression inte är en sjukdom, utan ett karaktärsdrag, en personlighetstyp: den känsliga, grubblande, melankoliska och kreativa människan. Men likt sekelskiftets vykortsvackra syn på den bleka lungsotsdrabbade är det en myt som helt saknar substans.

På filosofiforum skriver Johan Ågren att

”Den lidande konstnären” är en kliché med substans. Konstnären väljer att befinna sig i det utmanande utrymme som finns bortom normen; bortom underhållningen. Det här innebär både lidande och frigörelse mot nya förhållningssätt. Det här ger unika människor som skapar unik konst.

Men det själsliga lidandet är inte en förutsättning för att skapa unik konst. Snarare det motsatta. För vem orkar egentligen vara skapande när man har drabbats av paralyserande ångest? Pillerknaprande dödar inte kreativiteten. Det är lidandet som tar död på den.

Psykoterapeuten och läkaren Peter D. Kramer menar att depression är samtidens mest romantiserade och förskönade sjukdom. Han vill sudda ut likhetstecknet mellan melankoli och djupsinne och vifta bort den air av förfining och själsdjup som finns kring depressiva symtom. Han menar att depression är en svår sjukdom som måste bekämpas. Det kan tyckas vara en självklarhet, men det florerar en uppfattning att depression är ett resultat av att man grubblar för mycket. Och att antidepressiv medicin tar bort ett unikt jag; förutsättningen för att vara kreativ.

Men depression är en sjukdom som bör behandlas så fort som möjligt. ”En pågående skada”, säger Peter D. Kramer. Varje obehandlad depression ökar återfallsfrekvensen, och det krävs allt mindre för att utlösa den. Det är en allvarlig sjukdom, med ökad dödlighet. Lider man av en depression är kroppen ständigt i beredskapsläge och ett stressat tillstånd. Addera sömnstörningar, oregelbundna matvanor och allmänt destruktivt leverne. Hej könssjukdomar. Hej alkohol- och läkemedelsskador. Hej självmordstankar.

Jag har varit drabbad av återkommande depressioner redan sedan innan tonåren. Insikten att jag lider av en sjukdom och inte en personlighet har varit en välsignelse. Det är ett finger i luften till alla som någonsin sagt att jag borde rycka upp mig och sluta fundera så mycket. Jag är reflekterande, men inte grubblande. Same same, but different.

Jag äter gladeligen mina små vita. För jag vill vara mig själv för en stund.

Andra bloggar om: depression, ångest, den lidande konstnären, romantiken, konstnärsmyten och annat intressant