Apropå ett seminarium

Jag sitter upptryckt mot väggen, täcket är uppdraget ovanför örsnibbarna. Snobben, min sängmjukis Snobben som är alldeles grå och sliten efter att ha varit min ständiga följeslagare i tretton år, sitter i min famn. Varje gång håller jag i honom så hårt jag bara kan. Det är inte konstigt att stoppningen i honom har förflyttat sig, han är mager om sina armar och sin hals.
I ärlighetens namn vet jag inte vad det är som skrämmer mig. Mamma brukar alltid lämna en lampa tänd där ute, i hallen, men hon glömmer ibland. Det här är en sådan natt. Jag måste kissa, jag håller mig så att det gör ont och nästan börjar domna, men jag kan inte. Det skulle innebära att jag gav mig ut i mörkret där ute. Hallen är precis likadan som den alltid har varit: det blå köksbordet mamma använder som skrivbord står mitt emot mitt rum, glasdörrarna in till vardagsrummet blänker av en gatlykta utanför, runt hörnet ligger toan och mammas rum. Jag går över mina möjligheter. En är att rusa in i mammas rum, väcka henne och få henne att följa med mig. Ett annat är att rusa in i toaletten. Det senare är alldeles för otryggt, det avfärdar jag omedelbart.
Ska jag?
Ska jag inte?

Det bränner som eld där nere och jag känner hur svettdropparna rinner sakta under brösten och ner mot magen. Jag gråter inte. Det är jag alldeles för rädd för. Om jag gör något ljud kan mörkret börja söka sig in i mitt rum, göra ljuscirkeln runt min säng ännu mindre, krympa tills det inte finns kvar någonting av mig. Antagligen händer det redan. Vill inte se. Drar upp täcket lite längre. Mörkret kan inte komma in under det. Det är fullständigt uteslutet att gå på toaletten. Hellre kissar jag i sängen. Jag vet att det går över snart, om man bara håller sig tillräckligt länge.

Jag sitter så länge, till dess att musklerna har börjat krampa och lederna göra ont för att jag suttit still så länge. Jag sträcker på benen, försiktigt, försiktigt, lägger mig ner. Det är lika varmt och lika svettigt där under, luften börjar ta slut. Jag drar ner täcket lite och hämtar andan. Vågar fortfarande inte ta in omgivningen, utan stirrar på en bokrygg, det är trygghet, men jag tittar inte, inte egentligen, allt är ofokuserat för jag vill inte se.
Så somnar jag.

När jag vaknar är lakanet ihopsnurrat till en hård korv som skaver under ryggen, glasögonen har jag på mig, alla lampor i rummet är tända. ”Blev du mörkrädd i natt?”, frågar mamma, som har sett mig. Jag nickar. Hon klappar mig på kinden och säger att hon förstår, hon är ju också mörkrädd. Men i själva verket har hon ingen aning om vilket mörkerhelvete som hemsöker mig om natten.

Många kan vara mörkrädda. De vill gärna ha det tänt någonstans i lägenheten. Som barn sprang de från gatlampa till gatlampa, om de befann sig ute på landet. Men när jag var femton år gammal vågade jag inte gå på toan själv, om det var släckt i något rum jag var tvungen att gå förbi. Ibland fick mamma följa mig, ibland tvingade hon min lillasyster. Syrran blev alltid förbannad och muttrade om hur mesig jag var. Syrran har fått stå ut med mycket, mer än jag egentligen vill erkänna. Min lygofobi var extrem, en regelrätt fobi, som inverkade en hel del på min och familjens vardag. Eller var-natt, kanske man hellre skulle skriva.

Jag är fortfarande rädd för mörkret.
Men nu kan jag sova med alla lampor släckta i lägenheten.
Det dröjde innan jag klarade av det, jag gjorde det inte innan jag för första gången flyttade ihop med någon (då var jag 23, och min dåvarande sambo fick faktiskt vara med om att jag fick ett par fobiska attacker, då jag fick panik och började skrika, under tiden vi bodde ihop). Paradoxalt nog älskar jag skräck i alla dess former. Musik (ja, postpunk som Joy Division eller tidiga Human League räknar jag ju dit då). Filmer, litteratur – förstås. Dataspel och rollspel. Jag tror att det har bidragit till att jag delvis kom över min rädsla. Å andra sidan ser jag ibland fortfarande hur Sadako kryper mot mig med ryckande rörelser på golvet, eller föreställer mig Candyman, och så kryper täcket upp mot öronen för då kan jag inte se om mörkret kryper närmare.

Idag intervjuade jag författaren Andreas Roman, ställde några frågor angående hans nya roman Mörkrädd. Titeln förklarar sig själv antar jag, men i korta drag handlar den tydligen om en man som ska bota sin sjukliga rädsla för mörkret genom att vistas i ett ensamt hus på landet. Han erkände att han själv blev rädd när han skrev den; det bådar ju gott om man gillar att bli skrämd. Själv börjar jag ifrågasätta det kloka i att flytta ut i en minimal by, i mörkaste Lappland, med naturen som knackar på fönstren om natten.

Jag kunde inte hålla mig ifrån att vara oproffsig. Man ska inte samtala med de man intervjuar. Man ska ställa frågor. Men jag berättade. Hur skulle man kunna låta bli, när man träffar någon som i någon mån har skrivit om sådant man själv har upplevt?

Murran – som om jag inte fanns

Ibland räcker orden inte till. Som när man talar om skötet, det där som kvinnor har mellan benen. Man får istället navigera sig mellan ord och uttryck som är alldeles för privata, för kliniska och för grova. Det kvinnliga könsorganet är så osynligt, så tabubelagt, att de där bra orden inte finns. Eller också har de blivit bortglömda.

Min mamma sade att vi hade en murra. Det klingar likt namnet på ett norrländskt sagoväsende. Den skygga Murran, med hjortronrött hår och däven doft av våtmark. Mystifiering är illa, nästan lika illa som att osynliggöra, men jag tillåter mig snedsteget. Trots allt sägs det att könsordet »fitta« har sitt ursprung i en gammal beteckning på strandängar och sumpmark. Eller det motsatta, som tv-profilen Fredrik Lindström menar. I vilket fall kan associationerna lätt gå åt det hållet: den ständigt våta marken, den sträva vegetationen, den dova lukten.

Sedan några år rekommenderar RFSU att småbarnsföräldrar ska kalla flickkönet »snippan«, ett fint ord med lite stuns i. Det är en modifikation av det mjuka och neutrala »snoppen«, lika gångbart på en liten pojke som en vuxen man. Snippan är ett bra ord, tycker både jag och sambon. Och lyckligtvis var vi lika överens om det allra mest förhatliga: »framstjärten«.

Jag kan på rak arm komma på ett tiotal mer eller mindre nedsättande benämningar på underlivet. Skäggbiffen. Musen. Muffen. Geggvecket. Puppan. Kisstofsen. Bävern. Pullan. Köttgrottan. Kussimurran. Men inget av dem är så vedervärdigt som »framstjärten«. Precis som om det inte fanns någonting där. Vid ett tillfälle frågade jag en tvåbarnsmamma om hon kallade sin sons könsorgan framstjärt också. Nej, svarade hon, varför skulle hon göra det? Han har ju snopp, förklarade hon. Men flickor har ju också någonting där. Man kan gå på fingerfärdig upptäcksfärd, över venusberget till slidan via klitoris och alla dessa blygdläppar och mängder av känselceller. Sådant som har helt andra funktioner än sådant man gör på toaletten. Om murran är en framstjärt faller det sig naturligt att slidan är ett rövhål. Och så vill vi ju inte ha det.

Jag tror att orden har betydelse. Jag tror att alla kränkande öknamn, de som dominerar vårt ordförråd, kan leda till att flickor föraktar sitt eget kön. Jag tror att alla förminskande termer, som antyder att allt tjejer gör med underlivet är att kissa och bajsa, gör att många kvinnor känner sig främmande inför sitt sköte. Vi tuktar, rakar, friserar, tvättar och överväger intimkirurgi för att göra någonting åt att blygdläpparna kikar fram och gör sig påminda. Det ska ju inte finnas någonting där. »Där nere«, sagt med spänt dämpad röst och ögon som fladdrar efter någon som kan höra, är den förbjudna zonen dit ingen karta eller ordbok når.

Med det i åtanke är det inte underligt att en ansenlig mängd kvinnor inte vet hur de fungerar sexuellt. Njutningen och orgasmen uteblir. Och många är de unga tjejer som ligger och spänner sig eller tvålskrubbar sig till sig en svampinfektion, för att de är rädda för att lukta kisstofs och framstjärt. När allt de luktar är Murran från Vittulajänkke, med hjortronrött hår och doft av våtmark.

Andra bloggar om: könsorgan, feminism, fittan, musen, underlivet, vittula och annat intressant

Väskdebatten handlar om annat än konsumtion

Jag har följt den så kallade väskdebatten med svalt intresse. Den bränner liksom bara till där någonstans där hugg och mothugg möts i kritiken av en kvinnokultur och självförverkligande genom konsumtion. Jag påminns någonstans om modernismen, om Nina Björks »Sireners sång« och Emma Bovarys öde. Då skrev Nina Björk att konsumtionskulturen som växte fram under 1800-talet innebar en feminisering av den offentliga sfären. Att kvinnan är ett »föränderligt subjekt, estetiserad i en yta som växlar med säsongens mode och ett med kostymen hon för tillfället bär«.

I »konsumtionsmoderniteten« blir istället kvinnan och det kvinnliga modernitetens inkarnationer. Man behöver inte uppsöka en kirurg för att få berättelsen om moderniteten att byta kön – man kan även besöka varuhusets förlovade land.
(Nina Björk, Sireners sång, s. 106)

Debatten blir ett moment 22. Å ena sidan en kritik av konsumtionshysteri och prylhets, å andra sidan en kritik av det kvinnliga, som Karin Eder-Ekman konstaterar i sitt debattinlägg i DN. Men att konsumtionen konkurrerar ut mannen, där »mannen får nöja sig med skenet av kvinnans åtrå istället för att vara dess fokus« har jag svårt att se. Ytligheten och konsumtionen har konstruerats som kvinnans sedan modernitetens och varuhusens intåg. För det är ju den stereotypt kvinnliga konsumtionen som upprör, precis som Isobel Hadley-Kamptz konstaterar. Symbolerna som nämns i debatten – kakfat, väskor och ögonskuggor – är även dessa konstruerat kvinnliga. Redan där upphör diskussionen att handla om generell konsumtionshysteri och shoppingens självförverkligande, till att handla om en traditionell kvinnoroll.

Jag vill också kritisera konsumtionskulturen, och uppfattningen att NYTT är detsamma som självförverkligande, i en samtid där resursslöseri kontra miljömedvetenhet är aktuellare än någonsin. Men jag inbillar mig inte att den makt som påtalas av Bo Madestrand och Sisela Lindblom är någon reell makt. Det är makt och status som existerar i en liten varuhusbubbla; status som inte leder någon annanstans än till omslaget på Café. Varför kritisera den kvinnliga världen, när man kan kritisera det samhälle som trycker in kvinnorna i den? Det är svårt för en kvinna att slå sig in i den manliga maktsfären. Och minst lika svårt att få status och uppskattning genom sin intellektuella kapacitet och kompetens. Kanske är det precis därför unga kvinnor vill äga en väska från Hermés. Det är så de får den lilla chokladtäckta kakbiten makt och status de kan få.

Att det hela skulle handla om »ytlig konsumtion« mot »djupa värden« går jag helt enkelt inte med på. I en artikel i DN påtalas att naturen, det långsamma, det inte-så-kommersialiserade är en mottrend till bling-bling. Men det finns profit i naturen, det långsamma, det som faktiskt-är-kommersialiserat också. Att ta tillvara på det gamla, slitna och nedärvda är trendigt. Och vi fortsätter ju att konsumera. Fast rättvisemärkt och ekologiskt. Och, måste jag påpeka: är det i så fall inte ytligt att se själ, genuinitet och sanna värden i prylar, hur gamla och icke-fungerande och smutsiga de än är?

Andra bloggar om: Nina Björk, konsumtionskritik, väskdebatt, lyxkonsumtion, feminism och annat intressant

Lite klädsam angst gör ingen ledsen?

Det vilar ett romantiskt skimmer över sinnessjukdomar. Den tunna gränsen mellan galenskap och genialitet. Charcots uppvisningar av hysterikor på La Salpetriere. Det är skrämmande och fantasieggande på en och samma gång, något som de otaliga skräckfilmer som utspelar sig på mentalsjukhus kan vittna om.

Johann Goethe orsakade en epidemi av självmord runt om i Europa när Den unge Werthers lidanden trycktes i slutet av 1700-talet. Då, under romantiken, föddes myten om den lidande konstnären och det organiskt skapande geniet. Han återfinnes i rakt nedstigande led från Stagnelius, Baudelaire och Strindberg som sitter och skriver febrigt i det skumma skenet av fotogenlampan , med den absintgröna, brinnande ångesten som drivkraft. Det är en syn på konstnären som lever kvar än idag, i Jack Daniels-indränkta rockstjärnemyter och, inte minst, synen på psykiska funktionshinder. Alltför många gånger har jag mött uppfattningen att depression inte är en sjukdom, utan ett karaktärsdrag, en personlighetstyp: den känsliga, grubblande, melankoliska och kreativa människan. Men likt sekelskiftets vykortsvackra syn på den bleka lungsotsdrabbade är det en myt som helt saknar substans.

På filosofiforum skriver Johan Ågren att

”Den lidande konstnären” är en kliché med substans. Konstnären väljer att befinna sig i det utmanande utrymme som finns bortom normen; bortom underhållningen. Det här innebär både lidande och frigörelse mot nya förhållningssätt. Det här ger unika människor som skapar unik konst.

Men det själsliga lidandet är inte en förutsättning för att skapa unik konst. Snarare det motsatta. För vem orkar egentligen vara skapande när man har drabbats av paralyserande ångest? Pillerknaprande dödar inte kreativiteten. Det är lidandet som tar död på den.

Psykoterapeuten och läkaren Peter D. Kramer menar att depression är samtidens mest romantiserade och förskönade sjukdom. Han vill sudda ut likhetstecknet mellan melankoli och djupsinne och vifta bort den air av förfining och själsdjup som finns kring depressiva symtom. Han menar att depression är en svår sjukdom som måste bekämpas. Det kan tyckas vara en självklarhet, men det florerar en uppfattning att depression är ett resultat av att man grubblar för mycket. Och att antidepressiv medicin tar bort ett unikt jag; förutsättningen för att vara kreativ.

Men depression är en sjukdom som bör behandlas så fort som möjligt. ”En pågående skada”, säger Peter D. Kramer. Varje obehandlad depression ökar återfallsfrekvensen, och det krävs allt mindre för att utlösa den. Det är en allvarlig sjukdom, med ökad dödlighet. Lider man av en depression är kroppen ständigt i beredskapsläge och ett stressat tillstånd. Addera sömnstörningar, oregelbundna matvanor och allmänt destruktivt leverne. Hej könssjukdomar. Hej alkohol- och läkemedelsskador. Hej självmordstankar.

Jag har varit drabbad av återkommande depressioner redan sedan innan tonåren. Insikten att jag lider av en sjukdom och inte en personlighet har varit en välsignelse. Det är ett finger i luften till alla som någonsin sagt att jag borde rycka upp mig och sluta fundera så mycket. Jag är reflekterande, men inte grubblande. Same same, but different.

Jag äter gladeligen mina små vita. För jag vill vara mig själv för en stund.

Andra bloggar om: depression, ångest, den lidande konstnären, romantiken, konstnärsmyten och annat intressant

All things japanese

Modevärlden lider av japansk feber. En artikel i det senaste numret av Damernas Värld handlade om kawaii, ett begrepp som rymmer allt som är sött, förtjusande och charmigt. Och kompletterade senare med ett porträtt av designern Tsumori Chisato, som hämtar en del av sin inspiration från sådant som är kawaii: det runda, färgglada, barnsliga och glada. Hennes kläder är dock inte fullt lika barnsligt söta som Hello Kitty, Japans främsta kawaiiexport.

Personligen har jag lite svårt för det överdrivet gulliga och infantila (som dras till ytterligheter i aho-kawaii, gulligt men korkat). Snarare är jag lite förälskad i kawaii noir, det gulligt men groteska, det elakt söta. I min popflicksperiod hade jag en faiblesse för t-shirtar med kawaii noir-tryck. Favoriten var »Oops, I got rabid«, den gulliga kaninen som var omgiven av molntussar som vid en närmare betraktelse visade sig vara små döda lamm.

Junko Mizuno är en kawaii noir-artist, och en mycket fascinerande sådan därtill. Hennes konst ser ut som en ohelig allians mellan Hieronymos Bosch, Strawberry Shortcake, Hello Kitty och Lucio Fulci, och rymmer allt ifrån queertematik till lemlästade små djur – men allt görs förstås i klatschiga färger och mjuka, runda former. I diskrepansen mellan det gulliga och det mörka uppstår något som mycket väl skulle kunna kallas en »morrisseyeffekt« efter sångaren Morrissey, vars dansanta upptempolåtar ibland har rätt brutala texter, en effekt där man mitt i sin dansgolvseufori slås och förskräcks av att man sjunger om mord. Det blir en behövlig vitamininjektion och tankeställare i en värld där vi är mättade av skoningslösa nyhetsbilder.

Musikaliskt föredrar jag nog sådant som skulle kunna förknippas med kawaii, nämligen den glatt färgglada japanska danspop som kallas Shibuya-Key och bland annat representeras av duktiga artister som Cornelius, Kahimi Karie och Pizzicato 5. Det är dekonstruerat och elektroniskt, men väldigt oskyldigt. Ännu mer intressant och naivt är dock Maher Shalal Hash Baz, som stundtals låter som en tafflig skolorkester som spelar psykadelia och diggar Ornette Coleman (orkesterledaren Tori Kudo säger själv att han spelar punk, och jag är nog benägen att hålla med).

Teoretiskt är kawaii fascinerande, inte minst ur ett genusperspektiv. För en feminist är det märkligt att se kvinnor i tjugo- och trettioårsåldern att eftersträva ett gulligt och tämligen infantilt skolflicksideal. I Japan har det inte funnits någon feministisk rörelse, och kawaii kan självklart bidra till att bibehålla maktstrukturer och den plats den unga kvinnan har i japansk kultur. Å andra sidan kan kawaiilooken dramatisera kvinnans plats i den japanska kulturen. »Young women’s cuteness may then be read as a statement about the functions that they are allowed to engage in«, skriver Christy Tidwell i en uppsats om kawaii. Hon skriver vidare att stilen faktiskt kan förstärka tjejernas oberoende; det skapar en plats som finns utanför den verkliga och socialt mycket krävande japanska kulturen. Men något revolutionärt eller politiskt kan det inte röra sig om. Brian McVeigh, som har skrivit en bok om japansk kultur, menar att kawaii är karnivaliskt, lekfullt, men uddlöst:

Resistance consumption does not forcibly question, it raises some doubts; it does not directly challenge, it playfully provokes; it does not deride, it humorously mocks; it does not threaten, it ignores; it does not attempt an overthrow, it briefly displaces; it is not insurgent, it is carnivalesque; it does not subvert, it diverts attentions (if only temporarily) from the dominant structures; it does not attempt to stage a political revolution, it encourages participation in hedonistic agitation. Practices associated with the consumption of cuteness are not antistate or anticorporation in any organized, explicit or obvious sense; they are not self-conscious “political statements.”

Andra bloggar om: kawaii, feminism, genus, japanskt, shibuya-key, musik, damernas värld, maher shalal hash baz och annat intressant

Romantisk middag

Efter att ha ätit på krogen News ett par gånger är jag beredd att utnämna den till en av de bästa krogarna i Umeå. Jättetrevlig personal, fin miljö, välsmakande matupplevelser och lika goda drinkar gör att det står högt i kurs. Invito har visserligen också bra mat, men jag vägrar att gå dit sedan jag åt förlovningsmiddag där. Jag och fästmannen var tvungna att betala garderobsavgift trots att vi åt mat för dryga tusenlappen. Fyrtio kronor är väl visserligen inte mycket att orda om, men jag tycker att det är dumsnålt av restaurangen. Bad karma, som Earl skulle ha sagt.

Efter en förrätt bestående av vitlöksmarinerad carpaccio av nöt med tryffelcreme och balsamicoreduktion åt vi lammrostbiff och rödvinssky. Suveränt gott. Vi avslutade allt med en latte smaksatt med mörk rom och slappnade av framför Pans Labyrint. Såväl filmen som restaurangen rekommenderas varmt!

Andra bloggar om: news, umeå, restauranger, romantisk middag, invito