Apropå ett seminarium

Jag sitter upptryckt mot väggen, täcket är uppdraget ovanför örsnibbarna. Snobben, min sängmjukis Snobben som är alldeles grå och sliten efter att ha varit min ständiga följeslagare i tretton år, sitter i min famn. Varje gång håller jag i honom så hårt jag bara kan. Det är inte konstigt att stoppningen i honom har förflyttat sig, han är mager om sina armar och sin hals.
I ärlighetens namn vet jag inte vad det är som skrämmer mig. Mamma brukar alltid lämna en lampa tänd där ute, i hallen, men hon glömmer ibland. Det här är en sådan natt. Jag måste kissa, jag håller mig så att det gör ont och nästan börjar domna, men jag kan inte. Det skulle innebära att jag gav mig ut i mörkret där ute. Hallen är precis likadan som den alltid har varit: det blå köksbordet mamma använder som skrivbord står mitt emot mitt rum, glasdörrarna in till vardagsrummet blänker av en gatlykta utanför, runt hörnet ligger toan och mammas rum. Jag går över mina möjligheter. En är att rusa in i mammas rum, väcka henne och få henne att följa med mig. Ett annat är att rusa in i toaletten. Det senare är alldeles för otryggt, det avfärdar jag omedelbart.
Ska jag?
Ska jag inte?

Det bränner som eld där nere och jag känner hur svettdropparna rinner sakta under brösten och ner mot magen. Jag gråter inte. Det är jag alldeles för rädd för. Om jag gör något ljud kan mörkret börja söka sig in i mitt rum, göra ljuscirkeln runt min säng ännu mindre, krympa tills det inte finns kvar någonting av mig. Antagligen händer det redan. Vill inte se. Drar upp täcket lite längre. Mörkret kan inte komma in under det. Det är fullständigt uteslutet att gå på toaletten. Hellre kissar jag i sängen. Jag vet att det går över snart, om man bara håller sig tillräckligt länge.

Jag sitter så länge, till dess att musklerna har börjat krampa och lederna göra ont för att jag suttit still så länge. Jag sträcker på benen, försiktigt, försiktigt, lägger mig ner. Det är lika varmt och lika svettigt där under, luften börjar ta slut. Jag drar ner täcket lite och hämtar andan. Vågar fortfarande inte ta in omgivningen, utan stirrar på en bokrygg, det är trygghet, men jag tittar inte, inte egentligen, allt är ofokuserat för jag vill inte se.
Så somnar jag.

När jag vaknar är lakanet ihopsnurrat till en hård korv som skaver under ryggen, glasögonen har jag på mig, alla lampor i rummet är tända. ”Blev du mörkrädd i natt?”, frågar mamma, som har sett mig. Jag nickar. Hon klappar mig på kinden och säger att hon förstår, hon är ju också mörkrädd. Men i själva verket har hon ingen aning om vilket mörkerhelvete som hemsöker mig om natten.

Många kan vara mörkrädda. De vill gärna ha det tänt någonstans i lägenheten. Som barn sprang de från gatlampa till gatlampa, om de befann sig ute på landet. Men när jag var femton år gammal vågade jag inte gå på toan själv, om det var släckt i något rum jag var tvungen att gå förbi. Ibland fick mamma följa mig, ibland tvingade hon min lillasyster. Syrran blev alltid förbannad och muttrade om hur mesig jag var. Syrran har fått stå ut med mycket, mer än jag egentligen vill erkänna. Min lygofobi var extrem, en regelrätt fobi, som inverkade en hel del på min och familjens vardag. Eller var-natt, kanske man hellre skulle skriva.

Jag är fortfarande rädd för mörkret.
Men nu kan jag sova med alla lampor släckta i lägenheten.
Det dröjde innan jag klarade av det, jag gjorde det inte innan jag för första gången flyttade ihop med någon (då var jag 23, och min dåvarande sambo fick faktiskt vara med om att jag fick ett par fobiska attacker, då jag fick panik och började skrika, under tiden vi bodde ihop). Paradoxalt nog älskar jag skräck i alla dess former. Musik (ja, postpunk som Joy Division eller tidiga Human League räknar jag ju dit då). Filmer, litteratur – förstås. Dataspel och rollspel. Jag tror att det har bidragit till att jag delvis kom över min rädsla. Å andra sidan ser jag ibland fortfarande hur Sadako kryper mot mig med ryckande rörelser på golvet, eller föreställer mig Candyman, och så kryper täcket upp mot öronen för då kan jag inte se om mörkret kryper närmare.

Idag intervjuade jag författaren Andreas Roman, ställde några frågor angående hans nya roman Mörkrädd. Titeln förklarar sig själv antar jag, men i korta drag handlar den tydligen om en man som ska bota sin sjukliga rädsla för mörkret genom att vistas i ett ensamt hus på landet. Han erkände att han själv blev rädd när han skrev den; det bådar ju gott om man gillar att bli skrämd. Själv börjar jag ifrågasätta det kloka i att flytta ut i en minimal by, i mörkaste Lappland, med naturen som knackar på fönstren om natten.

Jag kunde inte hålla mig ifrån att vara oproffsig. Man ska inte samtala med de man intervjuar. Man ska ställa frågor. Men jag berättade. Hur skulle man kunna låta bli, när man träffar någon som i någon mån har skrivit om sådant man själv har upplevt?

Lämna en kommentar

Filed under Irrpostning

Facebook – en modern mefisto?

När jag var liten, i mitten av åttiotalet, var det jättefarligt att spela rollspel och lyssna på hårdrock. I någon mindre svensk stad var det en pojke som tog livet av sig sedan hans karaktär i Drakar & Demoner hade dött, och spelade man hårdrocksskivor baklänges kunde man visst höra subliminala meddelanden om Satan och självmord.

Nu är det Facebook som är farligt.

Facebook äger nämligen dig.

I det långa användaravtalet godkänner man att Facebook får en ”evig” och ”oåterkallelig” rätt att använda allt material som publiceras på sajten, så som de själva önskar. Och de svenska medierna rasar. Per Ström, en av ledamöterna i svenska IT-rådet, går så långt som att säga att Facebook inte är gratis – ”man betalar med sin personliga integritet”.

Likt en modern Faust säljer du din själ till Facebook – och du får den aldrig tillbaka. Istället kommer dina framtida arbetsgivare att granska dess belastande smutsfläckar och onda marknadsförare kommer att smida riktade kampanjer i värmen av dina önskningar. Det är budskapet: gå med i Facebook och du brinner i helvetets evinnerliga eld.

Men för en van internetanvändare kan det knappast komma som en överraskning att man inte har någon större personlig integritet på Facebook eller andra internetcommunitys. Jag är övertygad om att jag inte är den enda som har kollat upp gamla pojkvänner, tillfälliga bekanta och andra lösryckta människor. Det är liksom inte läge att publicera de roliga fyllebilderna när man blottar sig för sällskapet, att berätta om hur värdelös chefen är eller om sina udda sexvanor. Om man inte är beredd att delge det till resten av världen, förstås.

Det låter väldigt allvarligt att Facebook får en ”evig” och ”oåterkallelig” rätt till allt material som publiceras på sajten. Men faktum är att inte ens Facebook står över den lagstiftning som finns i Sverige, USA och andra länder. Facebook kan helt enkelt inte göra anspråk på att ha en ”evig” och ”oåterkallelig” rätt till upphovsrättsskyddat material eller sälja vidare dina festbilder till en reklamkampanj. Och deras avtal kan ge upphov till en hel del juridiska stridigheter – vad händer om någon publicerar en redan upphovsrättsskyddad bild eller text, till exempel?

Jag kan hålla med om att männen bakom Facebook är idioter som har det användaravtal de har. Inte minst borde de ha samtalat med en jurist eller två innan de formulerade det. Men den panik som uppstått kring sajten känns hysterisk och inte i proportion till den fara som den utgör; ungefär som debatterna kring rollspel och hårdrock, Aristoteles förledande filosofi, videovåld, dataspel, Lunarstorm och andra nymodigheter som skrämt slag på föräldrar, myndighetspersoner och delar av allmänheten sedan mänsklighetens barndom.

Judas Priest hade inga subliminala meddelanden som uppmanar till självmord i sin musik. Drakar & Demoner var ett roligt tidsfördriv. Facebook går inte Hin Håles ärenden. Oroa dig inte för din själ; den är din. Men tänk på vad du skriver – det kan ju faktiskt vara så att ditt snokande ex, din nyfikna chef eller det där alltför intresserade krogragget läser det.

Andra bloggar om: , , och annat intressant

Lämna en kommentar

Filed under Tyckt

Musikalisk tradition my ass

Musikalisk tradition och inte svågerpolitik.
Det vill Svante Stockselius förklara Sveriges placering i årets Eurovision Song Contest. Bloggaren Karolina Lassbo håller med honom:

Visst är det så, att grannländer ger höga poäng till varandra eftersom deras kulturhistoria och musikaliska traditioner är så snarlika. Och ska man då lyckas i tävlingen så gäller det att skicka en låt som faller alla delar av Europa i smaken, inte bara Skandinavien. […] Att musikkulturen skiljer sig ganska grovt mellan de länder som tävlar gör att taktig [sic] och logik måste gå före inhemsk idoldyrkan.

Att det skulle vara så grov skillnad mellan musikkulturen i Skandinavien och, säg, Ryssland har jag väldigt svårt att höra och förstå. Ungerns bidrag, som hamnade på nionde plats, var en tillbakalutad och skön blues. Serebro, tjejerna från Ryssland, framförde en dansant, smårockig poplåt som mycket väl platsar på MTV. Turkiet – latinorytmer. Vitryssland – schlagerpop. Serbien – innerlig kärleksballad. Armenien – smäktande bregottschlager. Moldavien – Evanescensemetal. Greklands bidrag hade en produktion liknande den som Elena Paparizou vann finalen med för ett par år sedan. Bland de låtar som hamnade tio i topp var det en främmande fågel: Bulagariens bidrag »Water«, med elektroniska inslag, tjut och trumsolon. Och definitivt lika experimentell i sitt uttryck som etnisk. Den enda låten med folkmusikinslag och etniskt sound jag kan hitta i årets startfält är Irlands bidrag, Dervish »They Can’t Stop the Spring«. Det kom sist.

The Ark, låter de svenskt? Skandinaviskt? Låter de ens nordiskt? Med fötterna förankrade i glamrocken, i Roxy Music och David Bowie, T. Rex och Hello, kan de knappast anklagas för att tillhöra en speciellt svensk musikkultur. The Ark hämtar inspiration från samma band, samma sound, som (den östtyska) krautrocken före dem.

Techno. Eurodisco. EBM. Andreas Dorau, Laibach, Can, Blümchen, Nena, O-Zone och taTu. Det är ju för jösse namn popmusik vi pratar om, inte folkmusik. Vi skickade the Ark till Helsingfors med en låt och en show som inte var så starka som vi trodde. Vi skickade the Ark, inte Orsa Spelmän. Uppenbarligen har det ju gått bra för dem också, så visst har de gått hem i Europa. Trots »svenskheten«. Polariseringen mellan öst och väst är enbart tråkig och onödig. Alla känner vi igen en bra låt – som »Molitva«.

Andra bloggar om: , , , , , , , , och annat intressant

5 kommentarer

Filed under Musik

ESC: majoritetens diktatur – men ingen skandal

Rösträkningen var inte speciellt rafflande.
Jag satt på ett hotellrum i Stockholm, mätt på musslor och trappistöl, och all den spänning jag hade hoppats på var försvunnen. Och inte blev det mer spännande för att endast de högsta poängen redovisades.

Jag skulle givetvis vilja se en mer spännande, dramatisk ESC. Vad jag kan minnas är det endast låtar som kvalat in från semifinalen, och fått mycket exponering, som har vunnit. Det blir ibland pinsamt när grannländer röstar på varandra. Men jag tror inte att tävlingen är död eller ointressant. Och till skillnad från Markus Larsson tror jag fortfarande att det handlar om den bästa låten. Eller den starkaste. Eller den som tilltalar flest, vilket nog ligger närmast sanningen.

Marija Serifovic var inte min favorit, men hon bevisade att det inte är nödvändigt med en överdådig, flashig scenshow för att vinna. Och hon visade att det är fullständigt tillräckligt med en stark och innerligt framförd ballad för att komma först. Hon har den där trovärdigheten som Larsson efterfrågar. I jämförelse kändes the Ark och »The worrying kind« faktiskt ganska platta och bleka. De kan ju låta så mycket bättre. Den där närvaron som Ola har, när han går ut genom tv-rutan och studsar omkring på svenska folkets parkettgolv, såg jag inte skymten av. Därmed inte sagt att de förtjänade sin artondeplats. Nej, nog var The Ark bättre än många andra.

Verka till exempel.
Jag VILL gilla Verka.
En silverklädd transa med stjärnhatt från Ukraina, som vill ha roligt och dansa.
På pappret är hon alldeles lysande.
Men jag är allergisk mot den där låten. Oktoberfest-oompa-oompa och dragspel till eurodiscorytmer. Det där nasala trallandet, lika irriterande som myggor som svärmar runt hörselorganen en varm sommarnatt. Hennes framgångar är mig lika oförståeliga som Crazy Frogs placeringar på trackslistan. Men icke desto mindre är infantil, spexig dagisdisco populärt. Verka. Smurfhits. Crazy Frog. Det tilltalar den stora massan, av någon anledning jag inte kan begripa. Vill folk ha fjantpop, så får de naturligtvis fjantpop också.

Infantilt och enkelt är inte detsamma. Clownigt och roligt är inte detsamma. Jag golvades totalt av Frankrikes bidrag, Fatals Picards och »Amour a la Francaise«. Jag har nog aldrig hört någonting liknande i eurovisionssammanhang, den där fantastiska raka poplåten som härstammar i rakt nedstigande led från Plastic Bertrand och Stereo Total. Refrängen är grym! Stämsången i falsett är charmant, melodin är medryckande och – återigen – det är precis en sådan där rak popdänga jag älskar.

Det är skandal att den hamnade på tjugoandra plats. »Amour a la Francaise« är en bättre låt än »The worrying kind«. Plastic Bertrand lyckades i och för sig inte mycket bättre 1987, med sin »Amour Amour«. Vad var det som ställde till det? Gosedjuret runt halsen på den springande bandmedlemmen?

Eller, som Svante Stockselius tycks mena, »musikalisk tradition«? De kulturella smakskillnaderna. Jag undrar det. När majoriteten av bidragen som framförs och och är producerade som klassiska ballader, fartig eurodisco, svulstig rock och shake your bonbon-salsa – plus en och annan operastämma och etnotrumma – går det inte att bortförklara som kulturella smakskillnader. Jag ser gärna en rysare till final, med starkt startfält, grymma låtar och rejäl tävling. Men så länge det är en låt som fastnar och får mig att reagera positivt som står som vinnare, så länge inte en blek Thomas G:son-schlager eller Crazy Frog-bidrag som hamnar på vinstpallen, är jag nöjd.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , och annat intressant

4 kommentarer

Filed under Musik

Murran – som om jag inte fanns

Ibland räcker orden inte till. Som när man talar om skötet, det där som kvinnor har mellan benen. Man får istället navigera sig mellan ord och uttryck som är alldeles för privata, för kliniska och för grova. Det kvinnliga könsorganet är så osynligt, så tabubelagt, att de där bra orden inte finns. Eller också har de blivit bortglömda.

Min mamma sade att vi hade en murra. Det klingar likt namnet på ett norrländskt sagoväsende. Den skygga Murran, med hjortronrött hår och däven doft av våtmark. Mystifiering är illa, nästan lika illa som att osynliggöra, men jag tillåter mig snedsteget. Trots allt sägs det att könsordet »fitta« har sitt ursprung i en gammal beteckning på strandängar och sumpmark. Eller det motsatta, som tv-profilen Fredrik Lindström menar. I vilket fall kan associationerna lätt gå åt det hållet: den ständigt våta marken, den sträva vegetationen, den dova lukten.

Sedan några år rekommenderar RFSU att småbarnsföräldrar ska kalla flickkönet »snippan«, ett fint ord med lite stuns i. Det är en modifikation av det mjuka och neutrala »snoppen«, lika gångbart på en liten pojke som en vuxen man. Snippan är ett bra ord, tycker både jag och sambon. Och lyckligtvis var vi lika överens om det allra mest förhatliga: »framstjärten«.

Jag kan på rak arm komma på ett tiotal mer eller mindre nedsättande benämningar på underlivet. Skäggbiffen. Musen. Muffen. Geggvecket. Puppan. Kisstofsen. Bävern. Pullan. Köttgrottan. Kussimurran. Men inget av dem är så vedervärdigt som »framstjärten«. Precis som om det inte fanns någonting där. Vid ett tillfälle frågade jag en tvåbarnsmamma om hon kallade sin sons könsorgan framstjärt också. Nej, svarade hon, varför skulle hon göra det? Han har ju snopp, förklarade hon. Men flickor har ju också någonting där. Man kan gå på fingerfärdig upptäcksfärd, över venusberget till slidan via klitoris och alla dessa blygdläppar och mängder av känselceller. Sådant som har helt andra funktioner än sådant man gör på toaletten. Om murran är en framstjärt faller det sig naturligt att slidan är ett rövhål. Och så vill vi ju inte ha det.

Jag tror att orden har betydelse. Jag tror att alla kränkande öknamn, de som dominerar vårt ordförråd, kan leda till att flickor föraktar sitt eget kön. Jag tror att alla förminskande termer, som antyder att allt tjejer gör med underlivet är att kissa och bajsa, gör att många kvinnor känner sig främmande inför sitt sköte. Vi tuktar, rakar, friserar, tvättar och överväger intimkirurgi för att göra någonting åt att blygdläpparna kikar fram och gör sig påminda. Det ska ju inte finnas någonting där. »Där nere«, sagt med spänt dämpad röst och ögon som fladdrar efter någon som kan höra, är den förbjudna zonen dit ingen karta eller ordbok når.

Med det i åtanke är det inte underligt att en ansenlig mängd kvinnor inte vet hur de fungerar sexuellt. Njutningen och orgasmen uteblir. Och många är de unga tjejer som ligger och spänner sig eller tvålskrubbar sig till sig en svampinfektion, för att de är rädda för att lukta kisstofs och framstjärt. När allt de luktar är Murran från Vittulajänkke, med hjortronrött hår och doft av våtmark.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

2 kommentarer

Filed under Irrpostning, Tyckt

Patrick Wolf, en smällkaramell

Patrick Wolf

Patrick Wolf är en av de där artisterna som trollbinder. Hans musik väcker hjärtslagen och sagoberättandet. Han är en artist som känns hemma bland clowner, skäggiga damer och knivkastare. Fast smygande i den mörka skuggan av cirkustältet, när alla barnfamiljer har gått hem och marken är kletig av sockervadd. Kanske vargpojken, likt Wolfs persona från debutskivan Lycanthropy. Eller trollkarlens lärling.

Wolf gör pop. Men det är precis lagom skruvat, egensinnigt och dramatiskt för att det ska vara riktigt originellt, vare sig man talar om Lycanthropy eller uppföljaren Wind in the Wires. Nu är The Magic Position här, lika förhäxande som sina föregångare.

Kanske är det tröttsamt att i ännu en recension läsa om sagor, magi och folktro? Det kan inte hjälpas. Vid tiden för Wind in the Wires uppkomst hade Patrick Wolf börjat intressera sig för den moderna häxtro som kallas wicca. Det märktes. Den unga artisten gestaltade en natur som i det närmaste kändes besjälad, gudomlig. Vid tiden för Wind in the Wires utgivning hade Patrick Wolf börjat läsa JG Frazers Den gyllene grenen, om magi och folktro, en klassiker inom den tidiga antropologin som använder bröderna Grimms sagor som källa och bland annat avhandlar träddyrkan. The Magic Position känns som en logisk följd av Patrick Wolfs studier. Den besjälade naturen har förvuxit sig, blivit till en förtrollad John Bauer-skog befolkad av gåtfulla kreatur. Som en tjuvaktig häxa-skata, levandegjord av en uråldrig Marianne Faithful.

Det är lika ljuvligt som att ligga nerbäddad i sängen med varma lakan av flanell, en nattlampa som motar undan mörket som tränger sig på, och en mamma som berättar om Rumpelstiltskin. Problemet är bara att sagan är för kort. Jag är ett barn, som girigt vill höra mer om tomtar och troll.

Patrick Wolf låter ohejdat romantisk, storslagen och pretentiös, utan att någonsin bli genant. Likt de konstmusiker han har studerat och inspirerats av experimenterar han med elektroniska ljud och preparerade instrument. I en intervju jag gjorde när Wind in the Wires släpptes, berättade han att han så långt som möjligt vill använda sig av riktiga instrument, och använda elektroniska ljud till att efterlikna annat, som ett tågs rytmiska dunkande mot rälsen. Men aldrig ett piano, en cello, en trumpet. Det är en princip han tycks efterleva ännu. En theremin – vid gud, en theremin som inte har konserverat musiken i sextiotalet! – ljuder karaktäristiskt. Och stränginstrumentet dulcimer dyker upp i symfonin av gamla kära bekanta, som fiolen och banjon och flygeln.

Några överraskningar finns det. En stund tillbringas med en sval cocktail i pianobaren, en annan tillsammans med Håkan Hellströms blåssektion. Men sammantaget håller det genomgående hög klass.

Patrick Wolf är helt enkelt en av de där kära artisterna, en återkommande och alltid lika välkommen gäst i min cd-spelare. Han gör musiken jag längtar efter när jag är borta.

Andra bloggar om: , , , , , och annat intressant

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Väskdebatten handlar om annat än konsumtion

Jag har följt den så kallade väskdebatten med svalt intresse. Den bränner liksom bara till där någonstans där hugg och mothugg möts i kritiken av en kvinnokultur och självförverkligande genom konsumtion. Jag påminns någonstans om modernismen, om Nina Björks »Sireners sång« och Emma Bovarys öde. Då skrev Nina Björk att konsumtionskulturen som växte fram under 1800-talet innebar en feminisering av den offentliga sfären. Att kvinnan är ett »föränderligt subjekt, estetiserad i en yta som växlar med säsongens mode och ett med kostymen hon för tillfället bär«.

I »konsumtionsmoderniteten« blir istället kvinnan och det kvinnliga modernitetens inkarnationer. Man behöver inte uppsöka en kirurg för att få berättelsen om moderniteten att byta kön – man kan även besöka varuhusets förlovade land.
(Nina Björk, Sireners sång, s. 106)

Debatten blir ett moment 22. Å ena sidan en kritik av konsumtionshysteri och prylhets, å andra sidan en kritik av det kvinnliga, som Karin Eder-Ekman konstaterar i sitt debattinlägg i DN. Men att konsumtionen konkurrerar ut mannen, där »mannen får nöja sig med skenet av kvinnans åtrå istället för att vara dess fokus« har jag svårt att se. Ytligheten och konsumtionen har konstruerats som kvinnans sedan modernitetens och varuhusens intåg. För det är ju den stereotypt kvinnliga konsumtionen som upprör, precis som Isobel Hadley-Kamptz konstaterar. Symbolerna som nämns i debatten – kakfat, väskor och ögonskuggor – är även dessa konstruerat kvinnliga. Redan där upphör diskussionen att handla om generell konsumtionshysteri och shoppingens självförverkligande, till att handla om en traditionell kvinnoroll.

Jag vill också kritisera konsumtionskulturen, och uppfattningen att NYTT är detsamma som självförverkligande, i en samtid där resursslöseri kontra miljömedvetenhet är aktuellare än någonsin. Men jag inbillar mig inte att den makt som påtalas av Bo Madestrand och Sisela Lindblom är någon reell makt. Det är makt och status som existerar i en liten varuhusbubbla; status som inte leder någon annanstans än till omslaget på Café. Varför kritisera den kvinnliga världen, när man kan kritisera det samhälle som trycker in kvinnorna i den? Det är svårt för en kvinna att slå sig in i den manliga maktsfären. Och minst lika svårt att få status och uppskattning genom sin intellektuella kapacitet och kompetens. Kanske är det precis därför unga kvinnor vill äga en väska från Hermés. Det är så de får den lilla chokladtäckta kakbiten makt och status de kan få.

Att det hela skulle handla om »ytlig konsumtion« mot »djupa värden« går jag helt enkelt inte med på. I en artikel i DN påtalas att naturen, det långsamma, det inte-så-kommersialiserade är en mottrend till bling-bling. Men det finns profit i naturen, det långsamma, det som faktiskt-är-kommersialiserat också. Att ta tillvara på det gamla, slitna och nedärvda är trendigt. Och vi fortsätter ju att konsumera. Fast rättvisemärkt och ekologiskt. Och, måste jag påpeka: är det i så fall inte ytligt att se själ, genuinitet och sanna värden i prylar, hur gamla och icke-fungerande och smutsiga de än är?

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

1 kommentar

Filed under Irrpostning, Offentlighet, Tyckt